Anthropocene

Genomslaget för Keys hypotes var enorm och han lyftes fram i media som den stora auktoriteten. Det gick så långt att han var omslagspojke år 1961 i den då mycket betydelsefulla tidskriften Time Magazine. Ingen brydde sig om den omfattande kritik som Keys studie fick från rader av forskare. Etablissemanget inom vetenskapen hade bestämt sig att det var fetthypotesen som gällde. De som protesterade tystades effektivt.

Inte ens när det framkom att Keys studie byggde på forskningsfusk, kunde hans auktoritet rubbas. Han hade helt enkelt plockat russinen ur kakan och valt ut 7 länder ur ett forskningsmaterial på 21, där hans hypotes stämde. Hade han tagit med alla 21 länderna i studien, hade han inte kunnat visa någon korrelation mellan fet kost och hjärtsjuklighet.

 I slutet av 60-talet tillsattes den politiska s.k. McGovern-kommittén för att lösa problem med undernäring bland USA:s fattigaste och att få fram mat som dessa grupper hade råd med från amerikanskt jordbruk. Man utvidgade senare sitt mandat till att även komma med riktlinjer för att kunna motverka ledande kostrelaterade metabola sjukdomar. Detta ledde till att man efter medverkan från bl.a. Keys, tog fram nya näringsmässiga riktlinjer för USA som slutgiltigt lade grunden för fettskräcken och demoniseringen av kolesterol.

Trots att flera experter ifrågasatte Keys hypotes, valde politikerna att ensidigt hänga upp sina rekommendationer på Keys och det övriga etablissemangets starkt ifrågasatta hypotes. De forskare som protesterade riskerade sina karriärer. Den underdåniga respekten för det amerikanska etablissemanget gjorde att kostråden anammades av nästan hela västvärlden. I Sverige togs de upp av Statens Livsmedelsverk som gjorde dem till sina och som fortfarande biter sig fast vid dem.

Den mest kända av Keys kritiker var britten John Yudkin som år 1972 publicerade boken Pure, White and Deadly där socker pekades ut som den verkliga orsaken till den ökande metabola sjukligheten. Det gjordes ett flertal försök från livsmedelsindustrin och nutritionsetablissemanget att strypa anslagen till Yudkins forskning och förhindra publicering av hans bok. Ansträngningarna att misskreditera honom blev på det hela taget framgångsrika. Den veteskapliga världens fina etablissemang och politiskt ansvariga har inte på 40 år tagit varningarna på allvar. Först på senare år har WHO för skams skull börjat uppmärksamma sockrets hot mot folkhälsan, dock utan att ta avstånd från fettskräcken.

De amerikanska kostråden blev något av en perfekt storm för den redan stora livsmedelsindustrin. Människor som ville minska fettet i sin kost kunde inte längre livnära sig på naturlig mat från jordbruket, utan de blev nästan helt hänvisad till industrimat från matfabriker. Man kunde ju inte effektivt ta bort det feta hemma i köket, så det gjorde Big Food och ersatte det med socker, när den avfettade maten tappade all smak. Där det inte gick tog man t.ex. fram industrifetter i form av margariner som smakar så illa, att Big Food jätten Unilever nu lanserar ett margarin där man blandat i smör. Resultatet är att företaget stämts av Arla som försöker försvara sin naturprodukt mot det fräcka intrånget.

Big Food har vuxit till en av världens absolut största och lönsammaste industrier. Se er om nästa gång ni är i en matmarknad och jämför den golvyta som upptas av naturlig mat med ytan för industriprodukterna. Några av världens rikaste människor som bl.a. Warren Buffett är stora ägare. De har ökat sina redan stora förmögenheter flerfalt.

Bara några år efter de amerikanska politikernas kostråd kunde man avläsa resultaten. De metabola sjukdomar som den avfettade kosten skulle minska, vände istället uppåt och har öka lavinartat. Den utvecklingen har fått fortsätta i snart fyrtio år utan att varken det medicinska eller politiska etablissemanget reagerat. I USA har fetma, cancer och diabetes mer än fördubblats och bara under tjugo år mellan år 1990 till 2010 ökade dödligheten i Alzheimer med 500%.

Sjukligheten i sin tur blev en ny perfekt storm denna gång för läkemedelsindustrin. Det medicinska etablissemanget som fostrats av Big Pharma reagerade på den kraftigt ökade sjuklighet som kostråden orsakade, med att sätta in livslång behandling med kemiska preparat från Big Pharma för att undertrycka sjukdomssymptomen.

Högt blodsocker som var en grundorsak bakom de metabola sjukdomarna, ledde inte till att man ifrågasätta den sockerstinna industrimat som var orsaken, utan istället satte man in kemiska preparat och insulininjektioner för att dölja problemet. Ingen ifrågasatte att den lavinartade ökningen av demens kunde bero på att människors hjärnor behövde naturligt fet mat för att må bra. Istället har det satts igång rader av forskningsprojekt ihop med Big Pharma för att hitta preparat mot demensen.

Big Pharma har under den senaste fyrtioårsperioden, i likhet med Big Food, vuxit rekordsnabbt och har byggt upp några av världens största förmögenheter. Forskare inom det medicinska området som varit sugna på att göra en ekonomiskt gynnsam karriär har lockats av de enorma inkomster och forskningsanslag som erbjöds från Big Pharma.

På detta sätt har politiska beslut byggda på pseudovetenskap gett upphov till två av världens största och mest inflytelserika industrier. De enorma ekonomiska intressen som koncentrerats till några få mäktiga företag och deras ägare, gör det mycket svårt att driva igenom nödvändiga beslut för att stoppa den katastrofala utvecklingen.

I Sverige har vi på senare år kunnat bevittna hur de läkare och andra som pekat på kosten som grundorsaken till den skenande sjukligheten, blivit motarbetade och hånade av etablissemanget. Ansvaret för den situation vi hamnat i är politiskt, men med en praktiskt taget helt obildad politikerkår saknas politiker som klarar av att axla sitt ansvar.