Anthropocene

Återigen kommer det varningssignaler rörande ett kemiskt preparat som är utvecklat för att dölja sjukdomssymptom. Den här gången är det amerikanska FDA som hävdar att patienter som tar AstraZenecas preparat Onglyza (el. saxagliptin) mot förhöjt blodsocker löper en påtagligt ökad risk att behöva sjukhusvård och dö p.g.a. hjärtbesvär. Bland tidigare kända biverkningar finns bukspottkörtelinflammation (pankreatit). Forxiga är ett annan blodsockersänkande preparat som verkar genom glukosutsöndringen i urinen. Det ger en ökad risk för svamp- och bakterieinfektioner, eftersom dessa göds av socker.

Allvarliga biverkningar från kemiska medicinska preparat är ett växande problem. En grundorsak är att många av dagens nya preparat egentligen bara tagits fram för att dölja ett symptom på att något är fel i kroppen. Det innebär att preparaten inte botar det sjuka utan i princip bara döljer det. I det aktuella fallet rör det sig om människor som drabbats av den allt vanligare metabola sjukligheten, i detta fall diabetes.

Dessa patienter har, ofta p.g.a. olämplig kost och livsstil, överansträngt sin förmåga att kontrollera blodsockret, med kraftigt förhöjda och livshotande blodsockernivåer som följd. Deras sjukdom är att de har blivit insulinresistenta. De nämnda preparaten botar inte den sjukdomen utan tar bara hand om symptomet på den – det förhöjda blodsockret. Så fort patienten slutar ta sitt preparat återkommer det höga blodsockret, varför det blir nödvändigt att stå på det aktuella preparatet eller liknade resten av livstiden. Detta är givetvis en guldsits för läkemedelsföretagen eftersom de får sälja enormt mycket mer om insulinresistensen inte botas.

Det aktuella fallet är ett tydligt exempel på ett mycket allvarligt systemfel inom modern hälsovård. Jag har mångårig egen erfarenhet av denna återvändsgränd som sjukvården befinner sig i, så jag vet vad jag talar om.

Vi måste helt enkelt orientera om hela vår sjukvård mot att förhindra sjukligheten och om den ändå uppstår, koncentrera oss på att bota sjukdomar istället för att bara trycka undan deras symptom. I praktiken innebär det i det aktuella fallet, att lära människor en livsstil och kost som minskar risken att utveckla diabetes. Och om detta ändå misslyckas och man blir insulinresistent, då måste man undvika blodsockerhöjande kost. Det är inte märkvärdigare än att en nötallergiker måste undvika att äta sådant som innehåller nötter. Livsmedel bör märkas med varningstext om de är blodsockerhöjande och restauranger måste kunna erbjuda mat som inte ger förhöjt blodsocker.

Egentligen är lösningarna på en rad hälsoproblem väldigt enkla. Men så länge som vården invaggar människor i att de kan fortsätta leva som vanligt, bara de tar ett eller fler dagliga piller som angriper symptomen, kommer kurvan över en rad sjukdomar att fortsätta uppåt. Man kan dra direkta paralleller mellan diabetes och sjukdomar som t.ex. högt blodtryck och åderförfettning. Förhållandena är exakt desamma. Idag dominerar åtgärder som leder till livstidsmedicinering. Eftersom alla metabola sjukdomar hänger ihop hamnar många patienter i ett livslångt beroende av dagligt intag av en lång rad kemiska preparat.

Kunskapen om vilka biverkningar multimedicineringen leder till är mycket dålig. Det finns upprepade vittnesmål om hur svårt sjuka åldringar plötsligt piggnar till när alla dessa preparat sätts ut av någon anledning.

Senare års forskning och erfarenheter visar på kostens mycket stora betydelse för den metabola sjukligheten. Det blir allt tydligare att de värsta bovarna i det metabola dramat är socker, andra lättförbrända kolhydrater och transfetter. Kost som t.ex. LCHF med mindre kolhydrater och mer naturliga fetter (alltså inte transfetter, margariner och liknande) har visat sig kunna bota sjukligheten. Problemet är att denna simpla insikt är frenetiskt motarbetad av hotade industriintressen och av forskare som lever på dagens olyckliga paradigm.

Det borde vara ett politiskt ansvar att styra ut såväl forskning som vård ur dagens återvändsgränd. Problemet är att kunskapsnivån är så katastrofalt låg bland ansvariga politiker att de inte vågar ta itu med det uppenbara problemet. De sitter i klorna på ett etablissemang med starka egna intressen av att inte byta paradigm. Resultatet av denna politiska oförmåga kommer att bli skenande sjukvårdskostnader och ett enormt onödigt lidande.

Lita inte på att Hjärt-Lungfonden och Cancerfonden gör något åt problemet, stöd istället Kostfonden via bankgiro 900-4243 eller plusgiro 900424-3.