Anthropocene

Det slog mig när jag för en tid sedan lyssnade på Stefan Löfven, hur han rabblade buzzwords som någon socialdemokratisk Schlingmann lärt honom. Känner ni igen dem vård och skola, sysselsättning, omsorg, ansvar, ordning och reda, klimat m.fl. ord som numer alltid måste med när en politiker tar tillorda. Varje gång jag hör Löfven och andra politiker använda ordet klimat, undrar jag hur mycket begriper dom av det de pratar om?

Klimathypen har gått så långt att ingen inom det politiska etablissemanget vågar avstå från att svära sin trohet till den, även om de inte vet vad de talar om. Ingen sätter sig ner och analyserar systematiskt vad frågan faktiskt handlar om, därför – gjorde de det, skulle de inte så lättvindigt slänga ur sig detta utslitna politiska buzzword.

Många som stannat upp och eftertänksamt börjat fråga sig vad som faktiskt ligger bakom hypen, kommer lätt till slutsatsen att detta måste röra sig om en utstuderad global konspiration. Efter att i över fyrtio år ha följt miljödebatten, som med åren bytt skepnad till klimatdebatten, kommer jag dock till att det inte är en konspiration. Hypen är snarast summan av ett antal sammanfallande intressen, möjligen i kombination med konspiratoriska maktspel från några grupper.

Jag skrev igår om en intressent – president Obama. Han tog på sig ledarrollen för klimathypen när han valdes år 2008. Han är en starkt narcissistisk person med en högmodig dröm, om att få gå till historien som den som räddade världen genom att stoppa havsnivån från att stiga. Med tanke på hans ställning och stora exekutiva befogenheter drar hans intresse till sig en lång rad intressenter, som tror sig kunna vinna på att vara honom tillags.

På ett tidigare stadium medverkade Margaret Thatcher starkt till klimathypens uppkomst. År 1988 höll hon ett tal där hon hänvisade till påstådda problemen med global uppvärmning orsakade av utsläpp av växthusgaser. Syftet var att i strid mot en kärnkraftsfientlig opinion, skapa stöd för nyinvesteringar i en åldrande kärnkraftspark. År 1990 öppnade hon Hadley Centre för förutsägelser och forskning om klimat, det forskningscenter som år 2009 kom att figurera i den s.k. Climategate-skandalen. Där avslöjades ett omfattande forskningsfusk. Senare ångrade hon att hon hade stött begreppet global uppvärmning på grund av mänsklig påverkan. Hon lyfte fram de negativa effekter som hon såg att det hade på den politiska processen. Thatcher anses av många som den förste statsman som drev klimatfrågan.

Tätt i Thatchers fotspår lanserade Romklubben klimatfrågan som den stora ödesfrågan inför FN:s miljökonferens i Rio år 1992. Bakom kretsen omkring Romklubben finns en anglosaxisk superförmögen elit med ambitionen att via FN kunna skapa någon form av globalt styre. Syftet med detta är sannolikt att man, genom det betydande västliga inflytandet inom FN, på så sätt skulle kunna säkra en fortsatt central global maktposition för västvärldens intressen.

På detta sätt har FN-byråkratin funnit att klimathypen är deras stora chans att överleva och fortsätta växa i betydelse. Man bildade därför bl.a. på svenskt initiativ en klimatpanel – IPCC med uppgift att karlägga vetenskap om människans klimatpåverkan, för att på så sätt samla argument för en ökande överstatlig roll för FN. Med panelens hjälp har FN med framgång lyckats lansera den falska föreställningen om en enig vetenskap bakom klimatlarmen. Att man över huvud taget inte brydde sig om vetenskapen om alla övriga mycket starka klimatpåverkande faktorer, som i årmillioner legat bakom jordens högst varierande klimat, framgår aldrig av FN:s rapporter.

Med detta underlag av tunga intressenter bakom hypen är det inte så förvånande att hela det vetenskapliga etablissemanget i väst även ställde upp bakom. Idag sitter ledningarna i våra vetenskapliga akademier i knäet på de politiska makthavarna (gäller även IVA där jag själv är ledamot) och skulle aldrig ta risken att gå emot dem. Av det skälet har ingen vetenskapsakademi vågat fråga sina ledamöter om deras uppfattning.

För forskare som arbetar med väder och klimat på institutioner som NASA, GISS, NOAA, NCDC, Met Office, Potsdam Institutet, SMHI m.fl., har klimathypen varit en strålande guldkalv som man vårdar ömt. Den forskare som inte levererat alarmerande siffror om global uppvärmning har inte haft en chans i denna miljö. Man biter ju inte den hand som föder en och idag fördelas så gott som alla anslag av en politisk elit som är starkt uppbunden till klimathypen.

Klimatskatter är en växande skattebas som politiker inte vill avstå ifrån och man vinner väljare på att som Obama utlova lösningar på förmenta klimatproblem. På detta sätt har den aktiva forskarvärlden och politiken ett stark gemensamt intresse.

Med denna bakgrund har hela västvärldens etablissemang byggt upp en hype som fångat dem i en malström av eskalerande vansinne. I Sverige har hypen blivit en del av åsiktskorridoren, varför det är näst intill politiskt självmord att börja ställa kritiska frågor. Därtill saknar dagens politiska yrkesklass nödvändig naturvetenskaplig bildning för att kunna förstå frågan. Hypen har blivit ett självspelande piano.

Om man gjorde sig besväret att analysera klimatfrågan skulle man finna att alla larmen bara är underbyggda med teoretiska datormodeller utan någon verifiering i en observerbar verklighet. Modellerna har formats av ovannämnda skäl för att resultera i alarmerande förutsägelser. Forskarna har gått så långt att man t.o.m. har setat och räknat om historiska temperaturavläsningar för att få senare tid att framstå som mer uppvärmd än den verkligen är. Dagens globala medeltemperatur är inte ens unik för det senaste århundradet och ännu mindre om man går tillbaka några tusen år.

De dramatiska klimatförändringar man talar om finns bara i datorernas modeller. De extrema väderhändelserna under senare år som alltid nämns, ligger alla med god marginal inom vad som är normalt för jordens klimat. Det har egentligen inte hänt någonting med klimatet som är alarmerande. I varje fall inte ännu.

Om våra politiker besvärade sig att sätta sig in i faktiska observationer av vad som skett och sker, skulle de finna att det enda betydelsefulla är att en stigande koldioxidhalt har gjort vädret lite varmare under 1900-talet. Resultatet av mer koldioxid och lite mer värme är en fantastisk ökad växtlighet som hjälper till att skapa rekordskördar, gynnar biologisk mångfald och får ökenområden att grönska. Pratet om att klimatförändringar skulle öka svält och tvinga människor på flykt är grundlöst. Det är allt färre människor som svälter.

De enda politiker i Europa som nu på allvar börjar ta till sig resultatet av faktiska klimatobservationer finns inom de nu snabbt växande antietablissemangspartierna. I Sverige är det bara SD som på allvar vågar svära i kyrkan och utmana åsiktskorridoren. Detta är en ganska trist utveckling eftersom även allmänheten efter många år med normalt väder och ingen global uppvärmning, börjar ifrågasätta larmen. På sikt kommer troheten mot klimathypen från de gamla partierna att dra ett löjets skimmer över dem och ytterligare underminera deras förtroende hos väljarna.

På samma sätt som man nu sakta men säkert börjar våga ha en egen uppfattning om migration och integration, borde de politiska partierna börja tänka själva när det gäller klimatfrågan.