Anthropocene

Den enormt kostsamma satsningen på intermittent vind- och solkraft inom EU är ett skandalöst fiasko. Den har kostat skattebetalarna tusentals miljarder och ändå har den utlovade minskningen av koldioxiden uteblivit. Den enda påtagliga effekten för allmänheten är en omfattande förstörelse av landskapsmiljön, en åderlåtning av fågellivet och skenande kostnader för all elektricitet. Det senare har lett till förlorade jobb på en redan usel arbetsmarknad.

Den intermittenta energi som vind- och solanläggningar genererar när det blåser eller solen lyser är betydligt dyrare än elen från fossil- och kärnkraft. Men det är inte nog, eftersom den intermittenta elen ges företräde som leverantör till nätet, måste baskraften från fossil- och kärnkraft köras på lägre produktion när vind- och solkraftverken levererar. Eftersom en stor del av kostnaden för baskraften är kapitalkostnader för anläggningarna, måste dessa kostnader bäras av färre kWh, varför energipriset måste höjas ytterligare.

Jag tror att orsaken bakom att energipolitiken inom EU blivit ett totalfiasko i klimathypens kölvatten, är att vi har en naturvetenskapligt illitterat politisk yrkesklass. Politiker har idag som regel mycket svag utbildning och om de har någon så har de valt enkla samhällsvetenskapliga ämnesområden. Jag tror helt enkelt att få av dagens yrkespolitiker klarar av att beskriva skillnaden mellan energi (kWh) och effekt (kW). Detta är den bakomliggande orsaken till att man satsat våra skattepengar på helt meningslösa och miljöförstörande vind- och solkraftprojekt. De tror säkert att de fattat kloka beslut och har svårigheter att förstå varför allt gått så snett och miljönyttan uteblivit.

Om man tänkt igenom energipolitiken ordentligt och inte baserat den på hugskott och önsketänkande hade resultaten kunna bli meningsfulla. Om jag fått uppdraget att komma med ett förslag hur man skall få in vind- och solenergi på ett meningsfullt sätt i vår energiförsörjning, hade jag föreslagit en helt annan ordning.

Utvecklingen av ackumulatortekniken har på senare år varit lovande. Med moderna Litium-batterier får vi dagligen nya tillämpningar där batteridrift är ett attraktivt alternativ. Eftersom jag älskar att bygga på mina hus, har jag en massa el-verktyg. Idag har jag övergivit allt som kräver en anslutning via sladd. Jag använder t.o.m. batteridriven motorsåg och gräsklippare, något som var helt orealistiskt för några år sedan. Nästa våg av batteridrivna tillämpningar blir säkert alla våra elektriska hushållsmaskiner. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om min övertygelse att elbilen, trots dagens motgångar, får sitt genombrott inom instundande decennium.

Idag hittade jag även en intressant artikel på nätet om ett lovande ackumulatorprojekt som några forskare från University of Southern California arbetar med. Även om detta projekt inte håller vad det lovar så är jag säker på att det kommer fler tekniska genombrott. Varje förbättring av kapacitet och laddtid för batterier kommer att vara värt miljarder, vilket borgar för att det pågår studier av olika innovativa uppslag över hela världen.

Ju större andel av elanvändningen som kan gå via ackumulatorer, ju effektivare skulle man kunna använda såväl baskraften som den intermittenta energin. Eftersom den senare bara kan generera energi (kWh) men inte effekt (kW) måste den kombineras med ackumulatorer som verkar så att de kan höja den tillgängliga effekten (kW). Man skulle inte behöva tvinga in den intermittenta energin på nätet genom neddragning av baskraftproduktion och därför skulle baskraften kunna köras med högsta möjliga utnyttjande av det fysiska kapitalet i sina anläggningar.

Om jag haft ansvar för den så omtalade omställningen av elförsörjningen skulle jag inte börjat med att bygga vindkraftverk. Den första åtgärden skulle vara att ge alla elkunder två abonnemang. Ett där elleverantören garanterar att en bestämd effekt (kW) finns tillgänglig dygnet runt och ett där man inte garanterar någon effekt alls, men väl elleveranser (kWh) när baseffekten inte är fullt utnyttjad och när den intermittenta produktionen kan leverera. När baskraften är fullt utnyttjad, vinden mojnar och solpanelerna hamnar bakom moln eller i mörker så stängs helt enkelt laddningsnätet av. Den senare elen skall givetvis prissättas så att abonnenterna har ett incitament att använda den för att ladda batterierna.

Inom något decennium när ackumulatortekniken tagit ytterligare steg i utvecklingen skulle vår elproduktion, såväl baskraften som den intermittenta kraften, kunna användas betydligt effektivare. Det skulle skapa utrymme för lägre elpriser samtidigt man skulle uppnå miljöpolitiska fördelar. Det skall tilläggas att redan idag kan stora elanvändare förhandla sig till billigare elavtal genom att ge leverantören möjlighet att stänga leveransen när näteffekten är på väg att överskridas.

Men för att den politiska yrkesklassen skall förstå detta måste den först lära sig att skilja på energi (kWh) och effekt (kW). De borde sätta sig i skolbänken på nytt, om nu den svenska flumskolan längre klarar av att förmedla kunskap inom naturvetenskaper? Miljöfundamentalisterna kommer givetvis sätta sig till motvärn, eftersom deras övergripande mål är att störta det energiförbrukande moderna samhället genom nej till allt politiken.

Papperstidningen var länge vårt enda massmedium, men den kom så småningom att få sällskap av etermedia. Först kom radion och sedan televisionen. De senare medierna ansågs så kraftfulla att staten gick in på ett tidigt stadium och monopoliserade och reglerade verksamheten genom att lägga den under sig, det vi idag känner som Public Service. Under min uppväxt var vi i princip helt hänvisade till dessa media som vår källa till information. Politikerna gjorde sitt yttersta för att hindra utifrån kommande radio och TV. Med tiden kom den tekniska utvecklingen ikapp etablissemangets censur och vi fick dagens fria utbud av TV-kanaler.

Opinionsbildningen i samhället skiftade snabbt över från folkrörelsernas mötesverksamhet till framväxande tidningar, radio och TV. Under de första decennierna efter kriget avspeglade de journalister som valde ut, bearbetade och kommenterade nyheterna i stort sett den svenska opinionen. Många satte en ära i att lägga egna värderingar åt sidan och rapportera nyheter objektivt. Vi hade lysande granskande journalister som Orup, Ortmark och Olivecrona som borgade för en allsidig bevakning av makten och dess värderingar.

Gammelmedia hade en stora genomslagskraft. Här såg vänstern en möjlighet. Om man kunde skaffa sig kontroll över media, skulle man skapa en oslagbar plattform för att smyga på allmänheten sina värderingar. Vänstern kom därför att skjuta in sig starkt på journalistyrket från slutet av sextiotalet. Resultatet ser vi idag i form av en journalistkår där en solid majoritet sympatiserar med de två extrema vänsterpartierna Vänstern (tidigare kommunistpartiet) och Miljöpartiet (lightversion av Vänstern). Det finns idag kulturredaktörer på stora tidningar som inte skäms för att presenterar sig som övertygade kommunister. Tänk er en kulturredaktör på en stor tidning som kom ut som övertygad nazist, så inser ni lätt hur snedvriden opinionsbildningen i gammelmedia blivit. Båda ideologierna har ju omfattande folkmord på sitt samvete och är lika onda krafter.

Gammelmedia har påverkats starkt av att den politiska makten i samhället samlats hos en politisk yrkesklass utan annan erfarenhet än politik. De har ofta starkare gemensamma intressen inom klassen än olika politisk övertygelse. Detta har lett till att politikerna isolerat den politiska debatten till några få ofarliga frågor som man valt ut att debattera. Moderater och Socialdemokrater undviker helst att debattera politik och idéer. De lägger mest energi på att försöka påvisa vem som är mest regeringsduglig. Övriga politiska frågor sopas under den matta som kallas politisk korrekthet. Inom det området förekommer ingen kritisk granskning av samhället från journalistkårens sida. Gammelmedia har förfallit till att vara den politiska maktens kolportörer.

De röster som ifrågasätter det politiskt korrekta släpps inte fram och får ofta utstå förolämpande och kränkande behandling från journalistkåren.

Resultatet av att gammelmedierna infiltrerats av politisk aktivism är att allt större del av information och nyheter, såväl i urval som i bearbetning torgför en vänsterpolitisk syn. Det gäller även borgliga tidningar som SvD, DN, GP och Expressen. Det är knappt de ens på ledarsidorna orkar hålla stången mot vänsterkrafterna. Resultatet är att gammelmedierna snabbt tappat trovärdighet och ofta kan överbevisas med att de framför ren desinformation. Det här fenomenet är inte bara svenskt, man ser en liknande utveckling över hela västvärlden.

Med den moderna kommunikationsteknikens framväxt har de gamla mediernas dominerande ställning sakta men säkert trängts tillbaka och vi har idag en hel palett med möjligheter att skaffa oss information och nyheter. Unga generationen läser inte längre papperstidningar som ni kan se i diagrammet ovan. Människor överger gammelmedierna för att själva välja ut vilka nyheter som man är intresserad av och för att slippa bli serverad journalisternas åsikter. Politikerna som ofta står dessa tidningar nära, har förlängt deras livslängd med skattesubventioner, men det förslår inte längre. Tidningarna tappar i storleksordningen en tiondel av sina prenumeranter varje år och snart inser även annonsörerna att de inte når sin målgrupp den vägen. När det sker dör papperstidningen, vilket sannolikt inträffar under detta årtionde. Som synes finns läsarna framförallt bland 75+ delen av befolkningen.

Tidningarna har en from förhoppning att kunna leva vidare som webbtidningar. Jag är dock övertygad om att det inte kommer att fungera. Dessa tidningar har en kostnadsmassa för sin journalistiska produktion och för administration som inte passar en webbtidning. De kommer snabbt att slås ut av andra webbmedia som från början är helt anpassade till nätet. Men problemet för tidningarna är djupare än så. På många namnkunniga tidningar lever man fortfarande i föreställningen att man producerar en journalistisk kvalitetsprodukt. Eftersom man lever i en omgivning med helt uniforma värderingar märker man inte hur den journalistiska kvalitén raserats av vänstervridningen av urval och vinkling av nyheter.

Och kvalitetsproblemet är ännu djupare än så, därför att redaktionerna inte inser att det mesta de publicerar är helt irrelevant för läsarna. När jag bläddrar igenom den papperstidning som min hustru prenumererar på, kan jag lätt konstatera att av det redaktionen valt ut att trycka så är på sin höjd en tiondel relevant för mig. Ineffektiviteten är total. Först skall informationen tryckas på papper och sedan köras ut och distribueras rent fysisk, vilket förbrukar orimligt stora fysiska resurser, sedan är bara var tionde inslag i tidningen relevant. Till råga på allt har man allt större svårigheter att se till att tidningen kommer som utlovat.

Detta är orsaken till varför tidningarna är dömda att misslyckas. Man vänder sig till en massmarknad där man måste göra urval för att försöka passa alla, med resultatet att man blir irrelevant för alla. Att det har fungerat historisk beror bara på att det saknats alternativ, men det gör det inte längre. På den här punkten har Public Service samma svaghet som tidningarna och därutöver sitter man fast i sina schemalagda programtablåer. När jag ser hur mina ungdomar använder TV-mediet så är det slående hur sällan nuförtiden som de följer det schemalagda. De kopplar upp sin I-pad och tar fram något från nätet som de vill se, när det bäst passar dem själva. Nyheter sitter man på bussen eller tunnelbanan och klickar fram när man ändå inte kan göra något annat.

Jag får ofta frågan vad jag tror kommer istället för tidningar och Public Service? Svaret är ju att det redan är här, men i en ganska outvecklad form. Allt som är relevant för oss ligger några klick bort och det går betydligt snabbare att hitta än att leta i en papperstidning. Invändningen från gammelmedierna är att detta leder till att vi bara söker oss till nyheter som passar våra värderingar. Självklart är det så, vilket medför en risk att människor sluter sig i sina egna enklaver. Men dagens gammelmedier har själva bidragit till den utvecklingen genom att sluta förmedla objektiva nyheter och att spegla olika sätt att se på politiska frågor. Journalismen i sig är en sluten politiskt korrekt enklav, så det är svårt att se vad som går förlorat när tidningarna går i garven om några år.

Den faktiska utvecklingen av informations- och åsiktsutbytet på nätet är nog snarast, att den faktiskt öppnat åsiktsenklaverna mer än den slutit dem. Orsaken är de sociala medierna som Facebook och Twitter där vi kan diskutera med alla andra och bryta våra värderingar mot varandra på ett sätt som är helt överlägset gammelmedierna. De senare har försökt att bli mer attraktiva genom att lägga in kommentarfält, men så fort åsikter ur folkdjupet inte stämmer med redaktionens värderingar så stängs fälten ner eller inläggen refuseras.

För egen del har jag ett stort meningsutbyte om en rad för mig relevanta samhällsfrågor med mina många vänner på FB. Jag stänger inte ute någon åsiktsriktning, så länge som de inte hemfaller åt ad hominem mot mig eller övriga på min FB-lina. Bland mina FB-vänner har jag väldigt många aktiva politiker ur alla läger. När kunde jag ha ett sådant åsiktsutbyte via de gamla medierna? Det enda problem jag haft på senare tid var en vän som är vänsterpartist som inte ville vara min vän längre när hon upptäckte att jag även hade meningsutbyte med politiker från SD. Det är att sluta sig inom sin enklav.

När det gäller att inte missa relevanta nyheter som man inte lätt hittar själv, tror jag vi snart kommer att se innovativa och kreativa nyhetssiter på nätet som anpassar sig efter vad som är relevant för mig. Jag behöver då bara gå in där och får då serverat sådant som jag vill följa. Hur ensidigt det blir är ju helt upp till mitt eget ansvar. Jag ser med stor tillförsikt och positiva förväntningar fram mot nätmedias fortsatta utveckling och ett slut på det miljöskadliga resursslöseriet inom gammelmedia. För alla är vi väl måna om vår miljö?

 

Jag skrev i månadsskiftet om den pågående globala hälsokatastrof som det politiska etablissemanget fullständigt struntar i. Nu har The Economist publicerat mer detaljerade siffror över hur den här pandemin breder ut sig runt om i världen. Orsaken till pandemin är västvärldens Big Food industrier som sprider sina livsfarliga produkter över världen och hur alla metabola sjukdomar i dess spår symptombehandlas av kemiska preparat från Big Pharma. Detta är ett högst påtagligt problem som inom något decennium kommer att helt ruinera ekonomin i en rad länder. Trots detta får problemet ingen eller ytterst ringa uppmärksamhet från världens goda elit. Dessa ägnar sig åt en myt om Peak Oil och om global uppvärmning och lägger tusentals miljarder på att jaga ett spöke som inte finns. Medan Reinfeldt och Löfven tillsammans med den samlade vänstern vänder bort ryggen går världen mot en hälsokatastrof av aldrig skådad omfattning.

Det värsta med den här pandemin är att den slår stenhårt mot samhällets svagaste som tror på statens (Livsmedelsverkets) livsfarliga kostråd. Detta gäller hela världen. Fettman drabbar fattiga och redan utsatta grupper med dålig utbildning som gör att de inte själva kan genomskåda att kostråden de får är till skada för dem. I gamla tider var det några få rika som blev feta, idag blir de inte feta därför att de idag genom sin ofta bättre skolning vet vad som orsakar fetman. Det är bara att titta på USA, den vita anglosaxiska eliten är sällan feta utan det är framförallt fattiga afroamerikaner, mexikaner och vita.

När ni läser diagrammet så skall ni veta att det var år 1977 som den amerikanska regeringen gick ut med påståendet om att naturligt fet mat var farligt för folks hälsa. Rekommendationen var i likhet med klimatlarmen baserad på forskningsfusk och manipulation av forskningsdata av etablissemangets forskare. I botten låg en strävan att kostråden skulle gynna det amerikanska jordbruket, vilket det gjorde. Det fanns massor med forskning som visade att man hade fel, precis som med klimatlarmen. Den tystades ner och forskarna blev utmobbade. Svenska staten via Livsmedelsverket lydde amerikanska staten och gick ut med helt hälsovådliga kostrekommendationer som förstört vår hälsa i över 30 år nu. Orsaken till fetma är och har alltid varit kost som höjer blodsockret, alltså alla former av socker och andra kolhydrater. Det hindrade inte svenska staten att rekommendera oss sex brödskivor per dag. Fetman och den metabola sjukligheten började skjuta i höjden omkring år 1980.

Må räkenskapens timme komma när vi kan ställa dagens politiska självutnämnda goda elit till ansvar för världshistoriens största svek mot vanliga människor. Och då skall vi inte glömma det medicinska etablissemang som varit maktens kolpotörer. Ni ser dem ideligen i TV-rutan där de framhärdar i försvar av sina falska hypoteser om mättat fett och blodkolesterol.

 

BBC News 

 

Malcolm Kendrick, one of our members and one of those who organized the protest against NICE, was also interviewed on BBC

 

A few days earlier Zoë Harcombe, another of our members, told about the many lies and misunderstandings around cholesterol and statin treatment on Radio Europe. Recently she also wrote about obesity and our diet in the Guardian

 

Read also The Truth About Statins by James Le Fanu in The Spectator