Anthropocene

En hyperrik västerländsk oligarki växte fram omkring förra sekelskiftet. Det rådde ett tillstånd inom den ekonomiska politiken som med dagens mått måste beskrivas som laglöst. Ryssland upplever nu en liknande utveckling hundra år senare. Insiderhandel och konkurrensbegränsningar genom monopolsituationer var fullt laglig på många håll. Det saknades regler som hindrade den tidens oligarker som Rockefellers m.fl. att ägna sig åt hämningslös rovdrift av koloniserade länder. Fullständigt ofattbara förmögenheter kunde byggas upp utanför lagstiftarnas kontroll.

Den ekonomiska makten för den angloamerikanska oligarkin säkrades genom bildandet i deras privata ägo av USA:s centralbank FED, därmed stod banken utanför den politiska kontroll som kan utövas över statliga institutioner. Familjeförmögenheterna gömdes efterhand undan i egna banker bakom sinnrika bolag, stiftelser och fonder utan någon som helst transparens. Tro inte att de listor över världens rikaste som publiceras regelbundet beskriver verkligheten, den är väl dold för oss vanliga människor.

Precis som vi nu ser ske i dagens Ryssland, hamnade den politiska makten i USA helt i oligarkins händer. Överallt där USA utövar makt skymtar den amerikanska oligarkin fram med familjen Rockefeller i centrum. USA har inte på länge varit någon demokrati. Oligarkerna har skapat en skendemokrati med två partier som de totalt kontrollerar. Man skapar en illusion av demokrati genom att bolla makten fram och tillbaka mellan de två partierna. Jag är övertygad om att det ofta förekommer att USA:s hyperrika lämnar bidrag till båda partierna. Outsiders har inte en chans. Ingen kan bli vald till de högsta politiska posterna i USA utan att ha ekonomiskt stöd från de rikaste rika och backning från någon av partiorganisationerna.

Efter de två världskrigen har de angloamerikanska oligarkerna skaffat sig en allt starkare maktposition. Ambitionen i den här kretsen är totalt världsherravälde och man är beredd att gå väldigt långt för att nå det. På initiativ från den här kretsen har rader av institutioner skapats likt en stor bläckfisk med armar som utgör plattformar för maktutövningen.

FN skapades med aktivt stöd från den mäktigaste av de mäktiga av de hyperrika familjerna – Rockefeller. Sannolikt fanns redan då tanken på en överstatlig världsregering under FN:s flagga. Västvärlden hade från början ett säkert grepp om FN genom sina tre permanenta platser i Säkerhetsrådet tillsammans med sin allierade Nationalistkina. Eftersom Ryssland tillhörde segrarmakterna tvingades man även ge dem en plats. Senare har Maos störtande av den nationalistkinesiska regimen tvingat väst att gå med på att även släppa in Kina i säkerhetsrådet. Väst har dock fortfarande sin majoritet med tre mot två. Notabelt är att världens näst folkrikaste land Indien inte har någon permanent plats i Säkerhetsrådet, medan Frankrike med bara en tjugondel av Indiens folkmängd har det.

Världens finansiella makt samlades i FED (ägd av oligarkins olika privata banker), Världsbanken och IMF. De senare kontrolleras genom ytterst ojämlika rösträttsregler som tillförsäkrar väst makten precis som i Säkerhetsrådet. En grundpelare är dollarns ställning som global reservvaluta, det ger USA och oligarkin enorma ekonomiska fördelar som hittills gjort deras ställning ohotad. Man förfogar i princip över ett eget sedeltryckeri.

Vid sidan av de uppräknade institutionerna har man skapat en rad ytterst inflytelserika tankesmedjor. De mest kända är Romklubben, Bilderberggruppen, Trilaterala kommissionen m.fl. som spelar en framträdande roll i den globala opinionsbildningen. I flera har svenska politiker och finansmän figurerat genom åren. I alla finns Rockefellers med i bakgrunden. Man har skapat miljöorganisationer som WWF, Sierra Club m.fl. som tillkommit med ekonomiskt stöd från oligarkin och guldkant från de kvarvarande europeiska kungahusen. Främst det engelska kungahuset står oligarkin mycket nära.

Genom det kalla kriget mot kommunismen fick oligarkin draghjälp för att bygga upp världens största och mäktigaste krigsmakt och runt den en enormt lönsam rustningsindustri i stor utsträckning ägd av oligarkernas företag. Genom inrättandet av NATO har man säkrat ett fortsatt spänt förhållande till Ryssland även efter det kalla kriget. P.s.s. håller man rustningarna igång i Europa även fortsättningsvis.

USA:s första efterkrigspresident Dwight D. Eisenhower såg under sin presidentperiod faran med maktkoncentrationen och varnade för den i sitt avskedstal när han lämnade över makten till John F. Kennedy, med orden:

… we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or un sought, by the military-industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist. WE MUST NEVER let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes. We should take nothing for granted.

Den angloamerikanska makteliten har givetvis identifierat det som hotar deras ställning. Det man först fokuserade på var befolkningsutvecklingen. Man insåg att västvärldens befolkning inom kort skulle bli en liten minoritet av den totala. Mycket av opinionsbildningen och u-landsbiståndet efter WWII inriktades av detta skäl på barnbegränsning. Eftersom man var starkt influerad av Malthus teorier, om att ökat välstånd skulle stimulera barnafödandet, ansträngde sig inte västvärlden nämnvärt för att minska fattigdomen i U-länderna, även om man påstod det. Den politiken misslyckades helt eftersom Malthus helt enkelt hade fel.

Efterhand har västvärldens mäktiga insett att det verkliga hotet mot deras makt är den nu snabba ekonomiska tillväxten i en större del av de forna u-länderna. Kina är redan ikapp USA som den största ekonomin tätt följt av Indien. Man börjar genom BRICS-samarbetet utmana den angloamerikanska maktapparaten på allvar. Man visar tydliga ambitioner att beröva dollarn dess ställning som reservvaluta och i konkurrens med Världsbanken har Kina etablerat Asian Infrastructure Investment Bank. Så oligarkerna har bytt strategi och inriktar sig nu på möjliga åtgärder för att sätta stopp för och bryta den ekonomiska tillväxten i de stora utvecklingsländerna. Det är där klimatfrågan kommer in i bilden.

Fortsättning följer.