Anthropocene

 

 

Denna artikel har återgivits i senaste numret (2/15) av av tidskriften DSM.

 

Kommunismens totalfiasko i början av 90-talet öppnade fönstret för en verklig fred mellan öst och väst. Ronald Reagan lyckats då bringa ondskans imperium – det kommunistiska väldet under Sovjetunionen, till en bankrutt. Det kalla kriget tog slut. Warszawa-pakten upplöstes. Muren igenom Berlin som symboliserat gränsen mellan kommunistdiktaturerna och västs demokratier revs ner. Vi kunde börja umgås på ett civiliserat sätt med folken i Östeuropa.

Om EU menat allvar med sin målsättning att vara ett fredsprojekt så hade fortsättningen varit ganska given. Man skulle satt sig ner med den nya demokratiska ryska Jeltsin-regimen och på allvar diskuterat hur det nya fredliga Europa skulle organiseras på bästa sätt. En upplösning av NATO som ju var en mot Sovjetimperiet riktad militärpakt skulle ha lagts på förhandlingsbordet. Målsättningen borde varit given; att integrera Rysslands, de tidigare sovjetrepublikernas och de övriga gamla kommuniststaternas ekonomier med EU:s.

Ett marknadsekonomiskt Storeuropa med Västeuropas moderna industri och höga tekniska utvecklingsnivå ihop med Rysslands enorma råvarutillgångar, skulle snabbt ha kunnat utvecklas till världens ledande ekonomiska stormakt. Detta Storeuropa skulle även bli mindre beroende av USA:s militära försvar av de viktiga oljeleverantörerna i Mellanöstern, eftersom man blev självförsörjande på energi.

Men så har det inte blivit. Vi måste faktiskt börja fråga oss – varför?

Till en början släpptes Ryssland in i Västeuropas finrum och det fanns säkert europeiska politiker som trodde att man var på väg mot ovan nämnda fredsstrategi. Men i USA fanns det starka intressen som var allt annat än entusiastiska över den utvecklingen. Det var lätt för amerikanerna att räkna ut att ett Storeuropa på kort tid skulle kunna bli ekonomiskt starkare än USA och på lite sikt även militärt. Och bakom krönet lurade ett kommunistiskt Kina som tio år tidigare övergivit planekonomin och gått över till en rekordsnabbt växande marknadsekonomi. USA ville ha världsherravälde nu när Sovjet var borta och det gällde därför för USA att se till att det inte dök upp någon ny maktsfär som kunde hota den rollen.

För amerikanerna innebar också ett fredligt Europa att alla de gamla allierade länderna i väst avrustade och orderböckerna inom den enorma amerikanska vapenindustrin började eka tomma. På det hela taget låg det inte alls i USA:s intresse, att ett avspänt Storeuropa med en integrerad marknad skulle växa fram.

Istället för att avveckla NATO och gå in för ett avspänt förhållande till ett demokratiskt Ryssland, satsade amerikanerna på en aggressiv utvidgning av NATO. På olika sätt började man locka in en rad gamla öststater och sovjetrepubliker i alliansen. Det rådde ingen tvekan om att utvidgningen var riktad mot Ryssland och att den skärpte motsättningarna på nytt.

USA såg till att alliera NATO hårdare med EU, vilket drog in även icke NATO-stater som Sverige i USA-sfären. Vår användning av den lilla försvarsspillra vi hade kvar för insatser åt NATO i Afghanistan talar sitt tydliga språk. USA övade givetvis även påtryckningar för att EU snabbt skulle sluka så många som möjligt av de gamla öststaterna och sovjetrepublikerna, för att bryta deras naturliga ekonomiska band med Ryssland så fort det gick.

Eftersom Turkiet var ett med USA allierat NATO-land måste givetvis även detta muslimska och asiatiska land in i EU. Med Turkiet i EU skulle inte längre unionen vara europeisk men det struntade man i. Kampanjen för att få in Turkiet i unionen avslöjar den amerikanska strategin med all önskvärd tydlighet. En av den politikens mest högljudda förespråkare har länge varit nämnde Carl Bildt.

Utvidgningen av EU forcerades, bl.a. med Bildt som ivrig påhejare, och på kort tid togs länder som Rumänien, Bulgarien, Polen, Ungern och stater på Balkan in i EU, långt innan alla var mogna för det. För att möjliggöra den forcerade utvidgningen struntade man i den demokratiska förankringen och missnöjet bland EU-medborgarna började gro. Missnöjet har som vi vet lett till framväxten av en rad EU-fientliga missnöjespartier i flera EU-länder. Idag tillhör flera av dessa partier de största. I takt med att deras inflytande i demokratisk ordning ökar, försöker det politiska etablissemanget att stoppa dem med allt mer odemokratiska metoder. Det får EU:s demokratiska underskott att vidgas ytterligare. I Sverige har vi Decemberöverenskommelsen som ett skrämmande exempel på nedmontering av vår demokrati.

Den här expansiva, mot Ryssland riktade politiken är givetvis förklaringen till Ukraina-konflikten. Revolten i Kiev som ledde till störtandet av den valda presidenten Janukovytj, handlade ju om frågan om Ukraina skulle ingå i den ryska ekonomiska sfären, vilket varit det naturliga, eller om landet skulle bryta med Ryssland och närma sig EU och NATO. För ryssarna var detta givetvis en flagrant provokation med tanke på främst Krim, där det nästan bara bor ryssar.

Carl Bildts hustru Anna Maria oroar sig i en märklig debattartikel i UNT med rubriken Undvik ny järnridå, över att somliga ifrågasätter vilka som bär skulden för konflikten i Ukraina. Hennes förutsägbara slutsats är att ansvaret vilar helt på Putin och Ryssland. För den som kommer ihåg USA:s roll i statskuppen mot president Allende i Chile år 1973 känns det inte lika tvärsäkert. Det finns allt för många frågetecken omkring hur Kiev-revolten iscensattes, för att man helt skall kunna frikänna såväl USA som EU från en direkt inblandning. Att revolten hämtade kraft och inspiration från EU:s offensiv för att dra in Ukraina i sin union råder det absolut ingen tvekan om.

Ansvaret för att en ny järnridå är på väg att resas i Europa, kan inte ensidigt läggas på Putins Ryssland som fru Bildt gör. Den intensiva hatkampanjen mot Putin som våra och andra västliga medier ägnar sig åt är ju inte precis ämnade att lugna motsättningarna. Vi glömmer lätt bort att Putin sannolikt har en starkare ställning i opinionen i sitt land än vad någon västlig ledare kan uppvisa. För att förstå vad som händer, måste vi fråga oss vilka intressen Ryssland har av att isolera sig från resten av Europa? Och vi måste samtidigt fråga oss vilka intressen USA har av att isolera Ryssland från resten av Europa?

Jag skrev igår om hur en amerikansk NATO-general sprider vad som ser ut som ren desinformation om ryska trupprörelser och hur starka NATO-kretsar försöker provocera fram ett beslut att intervenera militärt på olika sätt i Ukraina.

Den amerikanska maktpolitiken är idag på väg att helt destabilisera Europa och dra in EU i en mycket farlig konflikt med Ryssland. USA:s och Storbritanniens illegitima anfall på Irak har orsakat en okontrollerbar våg av krig och terror över hela Nordafrika och Mellanöstern. Konflikten har utlöst en enorm flyktingström som sköljer över Västeuropa och som EU inte klarar av att kontrollera. I dess spår sprider sig motsättningar mellan folkgrupper samt kriminalitet och terrorhandlingar in i de europeiska länderna, som med sina öppna demokratiska samhällen står nästan försvarslösa.

Det forcerade inlemmandet av länder med stora inre problem i EU har lett till att Sverige och flera andra länder översvämmas av tiggare och arbetskraft med dumpade löner som slår ut hela näringar. Även det ett problem som verkar ha vuxit våra svaga politiker över huvudet. Rädslan för att stigmatiseras som rasister om man ingriper, har skapat en beröringsskräck hos ansvariga som är direkt samhällsfarlig.

Jordmånen för främlingsfientliga strömningar som vill avveckla EU blir allt farligare för var dag. Det fina fredsprojektet EU kommer snart att haverera. Jag vågar inte spekulera om konsekvenserna. I stort sett hela vårt politiska etablissemang har ett tungt ansvar för det som sker eftersom de inte vill se problemen.

Den här videon är ett måste: https://www.youtube.com/watch?v=NiUtdZyL_Mk