Anthropocene

Partiet byggdes upp av människor med skit under naglarna som fått lära sig vad otrygghet innebar och som därför lärt sig kämpa för ett bättre samhälle. Jag tänker t.ex. på stora män som lantarbetaren Gunnar Sträng som cyklade runt på landsbygden och organiserade de fattiga och utsatta lantarbetarna. Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i centrum skaffade sig politisk styrka genom att få arbetarklassens människor att organisera sig i fackföreningar och andra folkrörelser. I min ungdom stod partiet på sin topp och för mig som liberal framstod det som en oövervinnerlig kraft som jag hade enorm respekt för.

Men makt korrumperar. Ett politiskt parti som hade halva väljarkåren i ryggen fick mycket makt och kom därför att utöva en oemotståndlig lockelse på politikens karriärister som började se dagens ljus på 60-talet. Med Olof Palme kom en ny generation politiker att börja ta över partiet och gradvis försvann inslaget av gamla arbetarkämpar med skit under naglarna. Samtidigt hade de genomförda trygghetsreformerna börjat sudda ut de gamla klassgränser som svetsat samman arbetarrörelsen. Många tidigare grupper slutade att se sig som arbetare och upplevde sig allt mer som medelklass.

Socialdemokratin har under denna förvandling gått från en ideellt arbetande folkrörelse till att bli den ledande yrkesorganisationen för den nya politiska adel som vuxit fram. De ledande politikerna är inte längre gamla arbetare som kämpat på barrikaderna, utan har blivit mycket högt avlönade yrkespolitiker som aldrig gjort annat än arbetat med politik. Därmed har avståndet mellan politikerna och folket gradvis vuxit för att idag mest likna en avgrund.

Politikerna lever i sin egen värld och har skrivit sitt eget regelverk för hur det politiska spelet skall spelas. Man har låst sig vid en gemensam värdegrund för yrkeskåren och man har träffat Decemberöverenskommelsen. Vanliga människors otrygghet och oro har man tappat kontakten med.

Den nyligen avslutade Socialdemokratiska partikongressen uppvisade ett skrämmande bevis för hur rörelsen tappat bort det som en gång gjorde rörelsen till den ledande maktfaktorn i det svenska samhället. Den fråga som idag skapar den största otryggheten för väldigt många människor i vårt samhälle, den vågade man inte ens diskutera på kongressen. Istället ägnade man all kraft åt frågor som visserligen upptar många politiker, men som bland vanligt folk har marginell betydelse.

Oförmågan hos hela den politiska yrkesklassen att adressera den otrygghet som skapats av frågan om massinvandringen, integrationsmisslyckandet, etniska motsättningar och det tilltagande förortsvåldet, har lett till framväxten av en ny folkrörelse som gjort den nya otryggheten till sin huvudfråga. Precis som Socialdemokraterna en gång tog tag i människors oro och otrygghet tar nu Sverigedemokraterna tag i vår tids oro och otrygghet. De framstår allt tydligare som en ny politisk kraft i det svenska samhället som är på väg att ta upp Socialdemokraternas fallna mantel.

Trots ett massivt fördömande av det nya partiet och en klappjakt i etablissemangets medier växer sig SD bara starkare för var dag. Redan utgörs 26% av medlemmarna i den tidigare socialdemokratiska bastionen LO av personer som sympatiserar med SD. Om inte trenden bryts kommer Sverigedemokraterna att ta över Socialdemokraternas roll som största parti efter nästa val. Felet som den politiska yrkesklassen gör är att man bara stirrar sig blinda på SD:s rötter och värderingar som man vänder sig emot. Vad man borde göra är att istället fråga sig varför väljarna strömmar till den nya rörelsen. Då skulle man finna massor av djupt oroade och otrygga människor som likt tidigare generationer vill känna trygghet och som vill få tillbaka sitt trygga folkhem.

Med det taktiska beslutet att sopa vår tids stora otrygghetsfråga under mattan på Socialdemokraternas partikongress har partiet i realiteten abdikerat som den ledande politiska kraften i landet. Man har fegt lämnat walk over.

Så svaret på den rubricerade frågan är – JA!