Anthropocene

 

Det politiska livet har trots den länge pågående degenereringen fungerat skapligt p.g.a. att vi haft en ekonomisk utveckling där det stora flertalet väljare upplevt att de fått det bättre. Problemen har kommit på senare tid när politikernas prioriteringar allt mer tagit i anspråk det ekonomiska utrymmet för ändamål som inte kommit folket – väljarna till del. Globaliseringen och medlemskapet i EU har riktat politikerklassens intresse bort från de egna väljarna och ut mot enormt väl arvoderade befattningar för dem själva i olika internationella sammanhang. Politikerna har därför mer utnyttjat landets resurser för att marknadsföra sig själva genom att vara ytterst generösa med våra skatter till allt annat än det som ligger i väljarnas intresse.

Det mest iögonenfallande exemplet på vad jag menar, var när regeringen Reinfeldt officiellt utmålade vårt land med det, i mina ögon, löjeväckande epitetet humanitär stormakt. Det storhetsvansinne hos vårt etablissemang som det är ett exempel på, kostar nu Sverige ofantliga belopp som gör att man nu måste gå till de internationella bankirerna och låna pengar. I mitt bakhuvud klingar Göran Perssons kloka or om att den som är satt i skuld är inte fri! Regeringen säljer nu vår frihet till angloamerikanska bankirer som Gerorge Soros m.fl. som aldrig brytt sig ett skvatt om lilla Sverige.

Ett annat iögonenfallande exempel är hur de pengar som svenska folket tänkt skulle gå till att försvara landet vid ofred, istället har gått åt till att köpa våra politiker en plats på den av USA:s oligarker styrda politiska arenan.  Vi hjälper numer till i Afghanistan, Afrika och är på väg in i Mellanöstern. Vår politiska elit ställer upp som USA-oligarkins advokater i deras starka påtryckningar för att tvinga in det patriarkala Turkiet i EU och landet ligger inte ens i Europa. Vi har redan med samma USA-påtryckningar medverkat till att ta in underutvecklade länder som Bulgarien och Rumänien.

Jag kan fortsätta sida upp och sida ner med uppräkningar av hur det politiska etablissemanget köper sig själva internationella positioner med väljarnas pengar. Samtidigt förfaller landets infrastruktur, energiförsörjning och vården av sjuka och äldre. Detta är nu inte bara ett svenskt fenomen, det är ett fenomen över hela västvärlden. Det politiska etablissemanget har helt enkelt tröttnat på sina folk och trivs bättre med att leka med varandra på den globala arenan med våra skattepengar.

Misstroendet bland vanliga människor mot etablissemanget har nu nått kokpunkten och vi ser nya politiska partier som adresserar detta misstroende växa som svampar ur jorden. Redan efter några få år leder många av dessa partier i opinionsundersökningar och de börjar ta sig in i parlament och andra valda församlingar. I Sverige blev SD tredje största parti i riksdagen för ett drygt år sedan och i flera opinionsundersökningar är man redan störst i opinionen.

Det politiska etablissemanget är gastkramade, efter valet förra året kastade man sina högervänsterkulisser och visade sitt rätta ansikte genom samgåendet i DÖ för att försöka stoppa SD:s framgång. Av allt att döma var det en helt misslyckad strategi och SD fortsätter växa. Den nya blockpolitiken var född - etablissemang mot antietablissemang.

Vi ser idag samma mönster i Storbritanniens senaste val, i den amerikanska presidentvalrörelsen och i de franska valen. Där vann antietablissemangspartiet Front National en överlägsen seger för en vecka sedan och blev klart största parti. Nu i en andra valomgång är allt vad högervänster heter kastat åt sidan och ett förenat etablissemang ställer upp mot antietablissemanget. Sannolikt räddar etablissemanget en större del av sin makt den här gången, men för varje val krymper marginalen.

Obönhörligen kommer antietablissemanget att fortsätta vinna mark så länge som politiken inte återgår till att i första hand tjäna väljarnas intressen. Det går inte som den naive Fredrik Reinfeldt hade för sig, att bygga en stabil politisk plattform genom att mana väljarna att öppna sina hjärtan. Så länge som våra gamla och sjuka för var dag får allt sämre vård och landet saknar försvar och en fungerande infrastruktur fortsätter utvecklingen. Det går inte att stoppa antietablissemanget genom att liera sig med de man påstår är ens politiska motståndare, det påskyndar bara maktskiftet som obönhörligen närmar sig.

Börja vänj er vid tanken på Jimmy Åkesson som statsminister (gäller även Nobelstiftelsens styrelse) och Marie le Pen som fransk president. Och vänj er vid att Storbritanniens folk väljer att lämna EU, som sedan faller ihop som det korthus det är utan folkligt stöd. EU har ju ändå visat sig helt värdelöst nu när vi svenskar för första gången skulle få något i utbyte mot alla de hundratals miljarder av våra skattepengar som etablissemanget slösat bort där.

Det finns ett alternativ. Moderaterna kan t.ex. återupprätta högervänsterskalan på riktigt och börja opponera mot vänsterns svaga minoritetsregering i samarbete med SD. Om inte de väljare som antietablissemangspartierna representerar visas vederbörlig demokratisk respekt, kommer antietablissemanget att fortsätta växa här och på andra håll i Europa, tills man når den punkt när dessa partier får egen majoritet. Då finns det ingen återvändo.

Kära vänner inom det politiska etablissemanget, tänk er för innan det är för sent!