Anthropocene

Den 20 januari skrev jag följande här på bloggen:

Vilket ansvar har SCA:s styrelse för bolagets anseende?

I en lång rad ytterst pinsamma reportage har SvD Näringsliv den sista tiden blottat förhållanden inom det stora och viktiga börsbolaget SCA som framställs som en stor skandal. Några av reportagen kan man hitta under denna länk. Reportagen hotar att allvarligt skada förtroendet för företaget såväl som företagets styrelseordförande, dess VD Jan Johansson och företagets revisor från PWC. Även en lång rad andra ledande näringslivstoppar och revisorerna har figurerat med antydningar om otillbörliga förmåner från företaget. Det är för övrigt ett mysterium att SCA valt PWC som revisorer efter avslöjandena om deras roll i de avslöjade oegentligheterna i Stora Enso för några år sedan.

SCA-skandalen har nu gått så långt att Åklagarmyndigheten planerar att granska vad som hänt för att se om det finns skäl att inleda en förundersökning. Enligt SvD Näringsliv kan trolöshet mot huvudman och mutbrott vara två tänkbara brottsrubriceringar. Det är självklart ytterst allvarligt när sådana här misstankar upprepade gånger riktas mot ett företags två viktigaste befattningshavare. Det hela blir dubbelt allvarligt då SCA:s ordförande Sverker Martin-Löf även är ordförande i Industrivärden och vice ordförande i Handelsbanken som är bolagets två största ägare.

I dessa tider när frågor som rör styrelsens ansvar och etiken i styrelsearbete har stor uppmärksamhet och aktualitet undrar jag vad bolagets styrelse har för sig. Utöver den inre kretsen av personer kring ordföranden Martin-Löf sitter Leif Johansson i styrelsen. Med tanke på hans tunga ställning som ordförande i European Round Table, preses i IVA och styrelseordförande i Ericsson och Astra-Zeneca, borde han rimligen känna ett tungt ansvar för att skydda SCA:s anseende och aktieägarnas intressen. I en situation där förtroendet för Martin-Löf ifrågasätts i media, kan han inte trovärdigt försvara företaget utåt, varför styrelsen för länge sedan borde ha agerat.

På samma sätt som styrelsens synbara passivitet är ägnat att ytterligare skada företaget, är passiviteten från den största ägaren i Industrivärden Fredrik Lundberg förvånande. Han har rimligen ett mycket stort inflytande över Industrivärlden och därmed indirekt även över SCA. Det är i det rådande läget ett minimikrav att en storägare som Lundberg och SCA:s övriga styrelseledamöter klart deklarerar vilket förtroende de har för VD och ordföranden mot bakgrund av den här historien.

Försöket från ordföranden att avleda medias uppmärksamhet med spekulationer om att huvudägaren Industrivärden är ”avlyssnat” skapar ett intryck av desperation som direkt motverkar sitt syfte. Borde inte Leif Johansson och Fredrik Lundberg övertala Martin-Löf att ta time-out medan frågorna utreds av åklagare och den oberoende granskare som aviserats?

Alla vet vad som hänt sedan den 20 januari. Och idag skrevs det sista kapitlet i denna historia som handlade om makten i landets kanske viktigaste företagsgrupp. Mångmiljardären och storägaren Fredrik Lundberg tar själv klubban i maktbolaget Industrivärden. Därmed övergår makten i den här gruppen från korsägande tjänstemannastyre till ett styre med en äkta kapitalist av kött och blod vid spakarna.

För oss som känner Fredrik Lundberg är det inte så förvånande att det tagit lång tid att komma fram till detta beslut. Han är en ytterst eftertänksam och försiktig general. För det mesta leder denna eftertänksamhet till bra beslut. När jag samarbetade med honom som ägare i Incentive där jag var VD upplevde jag honom som en person som var nästan lika sparsam med aktieägarnas pengar som Ingvar Kamprad. Jag tror det är bra för den s.k. Handelsbanksfären att man fått en ledare av kött och blod som förvaltar egan pengar. Själv har jag aldrig varit rädd att ta rygg på Fredrik Lundberg.

Jag tror att svenskt näringsliv mår bra av dagens händelse.