Anthropocene

Jag har fått följande viktiga inlägg i den heta klimatdebatten från vännen Lennart Bengtsson, som enligt min mening är den ledande auktoriteten inom svensk klimatvetenskap idag. Vi har båda engagerat oss i klimatdebatten, jag med inriktning på debattens politiska och ekonomiska konsekvenser och Lennart med tappra försök att förklara vetenskapen bakom klimatets variabilitet. - Lars Bern

Att säga att den svenska klimatdebatten är polariserad är en eufemism. Detta har på nytt aktualiserats i samband med publikationen av Kungl. Vetenskapsakademiens senaste klimatyttrande av den 10 april. Med våldsam frenesi angrips detta yttrande av landets självutnämnda klimatexperter som antingen anser att klimatändringen är en kolossal överdrift och ett politiskt tillrättaläggande eller tvärtom ett allvarligt bagatelliserande av mänsklighetens största utmaning sedan digerdöden gissel eller kanske supervulkanen Tobas utbrott för 70 tusen år sedan.

De vitt skilda och starka reaktionerna beror sannolikt på den olyckliga följden av tidens sociala nätverk där olika grupper gemensamt bekräftar och förstärker sina uppfattningar hur absurda och felaktiga den än kan vara. I denna föreställningsvärld existerar inga vetenskapliga auktoriteter och systematiska empiriska mätningar eller kontrollerade och verifierade experiment. Dessa har inga chanser mot magkänslan som oupphörligt bekräftas av alla vännerna i dagens nya pladderuniversum. Diagram, kartor och tabeller laddas ned och kopieras från ändlösa sajter utan sammanhang eller kritisk utvärdering.

De som tar del i dagens klimatdebatt är nästan uteslutande lekmän från alla tänkbara områden som har de mest bestämda uppfattningar i frågor där de nästan helt saknar insikt eller vetenskapligt omdöme. Eftersom argumentation ofta är grov på gränsen till rena förolämpningar inkluderande aggressiva personangrepp har följden blivit att professionella experter och fackmän som sysslar med klimatforskning som en naturvetenskaplig disciplin avhåller sig när nog helt från att delta. De kan inte se vitsen med att få sin arbetsro förstörd genom att oupphörligen bli distraherade av allsköns orimliga eller tokiga föreställningar. Detta är ytterst beklagligt då det innebär ett hinder för vetenskapen att utföra sin så kallade tredje samhällsfunktion och föra ut vetenskapen till allmänheten. Hur har en sådan olycklig situation kunnat uppstå?

En huvudorsak är klimatfrågans politisering dels genom etablerandet av IPCC sam dels individuella forskares naiva ambitioner att utnyttja situationen och ge klimatfrågan högsta möjliga visibilitet. Detta genomfördes på felaktiga grunder genom att exploatera extrema vädersituationer. Ett exempel här är James Hansens utnyttjande av den varma sommaren 1988. Amerikanska politiker grep chansen att stärka sin profil och bli sedda som symboler för planetens frälsning. Al Gore med sitt sympatiska utseende och skickliga framförande steg fram och i kombination med sitt fredsnobelpris tillsammans med IPCC gick the ”climate bandwagon” inte längre att stoppa.

De överdrivna och naiva framställningarna drev fram en opposition inte i första hand från de seriösa klimatforskarna, vilket man skulle förväntat sig, utan främst av forskare från andra discipliner som instinktivt reagerade. Dessa blev inte minst avundsjuka att en sådan obetydlig och i deras ögon föga respektfull disciplin plötsligt fick en enorm politisk visibilitet och mängder med forskningsmedel. Härtill kom ekonomiska intressen inom den fossila industrin som kände sig hotade. Detta ledde till alltmer skärpta motsättningar som ytterligare förvärrats under de senaste åren då andra ekonomiska intressegrupper trätt fram på arenan för att dra optimal nytta av uppbyggandet av subventionerade förnybara energisystem och därigenom kommit fram på klimatentusiasternas sida.

Alla vill nu vara med på arenan och alla vill ha en uppfattning men inser inte att detta inte fungerar om man inte samtidigt bekvämar sig att sätta sig in i de vetenskapliga frågorna utan bara känner på sig hur det skall vara. Detta fungerar naturligtvis inte men resulterar i en meningslös pseudodebatt mellan lekmän som med allt större envishet driver sin uppfattning.

En debatt som saknar substans kommer självklart att upphöra på grund av intellektuell syrebrist och under tiden kommer forskarna att isolera sig i sina elfenbenstorn som de alltid gjort. Först efter ett förväntat misslyckande i Paris kommer situationen att förbättras och utvecklingen återgå i en lugnare fas och allmänheten kommer att intressera sig för annat som för dem är viktigare än jordens klimat. Att förstå jordens klimat och dess växlingar är en central vetenskaplig uppgift och lika intressant kan jag lova som svarta hål eller Neandertalarnas genom.

Lennart Bengtsson

13 april 2015