Anthropocene

Universum är obevekligt och katastrofalt farligt i en omfattning som inte bara hotar samhällen utan civilisationer och hela vår art. En förunderlig kedja av osannolika händelser gav en gång för tre miljarder år sedan, upphov till en bubbla med nödvändiga förutsättningar för uppkomsten av liv, vår art och vår teknologiska civilisation. Med tiden kommer yttre eller inre händelser att göra att bubblan brister som alla såpbubblor förr eller senare gör. Om vi fortsätter att aningslöst driva runt inuti denna sköra bubbla och tar dess fortbestånd för givet, då kommer vi garanterat att blåsas ut som ett stearinljus i en orkan. Det är bara en tidsfråga.

Hållbar utveckling handlar om att förlänga tiden fram tills dess att bubblan brister och att skapa en beredskapsplan för hur vi skall överleva därefter.

Vi hotas av gammablixtar som kan sopa rent större regioner i Vintergatan från allt liv, kosmisk strålning från närliggande supernovor, asteroider och kometer som kolliderar med jorden. Sådana kollisioner har vi sett inträffa på Jupiter vart och vartannat år. Andra hot är Yellowstone-liknande supervulkanutbrott. Tobas utbrott för 70.000 år sedan utrotade nästan alla människor, bara några få tusental återstod. Medeltemperaturen på jorden sänktes med flera grader.

Stora koronaeruptioner från solen som den år 1859 (Carringtons event) kan komma att släcka ner hela vårt elnät och all elektronik som den teknologiska civilisationen vilar på. Det skulle medföra en civilisationskollaps som vi kanske inte kan återhämta oss från, eftersom reparationerna kräver el från elnätet. Detta är bara ett exempel på de mer allmänna riskerna med det komplexa, bräckliga ömsesidiga beroendet inom vår nuvarande teknik. Sannolikt måste vi även räkna med att många andra hot fortfarande är okända för oss.

Genomsnittliga G-typ stjärnor visar en variation i energiproduktion på cirka 4%. Vår sol är en typisk sådan G-typ stjärna, men dess observerade variabilitet. Under vår korta historia har vi bara prövat på en fyrtiondel av de variationerna. När solen återvänder till en mer typisk fyraprocentig variation i strålningen, kommer detta att vida överträffa alla andra tidigare upplevda klimatvariationer.

Framväxten av en naturvetenskap som inte är korrumperad eller styrd av vidskepligheter väcker långsamt vår art till medvetande om dessa yttre faror. Om vi har tur kanske vi hinner bygga ett robust, motståndskraftig planetära och utomjordisk hypercivilisation som kan övervinna utmaningarna. En sådan hypercivilisation skulle behöva vara oändligt mycket rikare och mer vetenskapligt avancerad än dagens för att kunna hantera nästa Yellowstone-utbrott eller en tvåprocentig nedgång i solens strålning. Slutet på interglacialen och istidens återkomst inom loppet av något tusental år är kanske den mest näraliggande klimatbaserade katastrofen. Den kommer att lägga den europeiska och nordamerikanska civilisationen under några km is, om vi inte hittar ett sätt att stoppa den. Att i detta läge bromsa vår tekniska utveckling som starka politiska krafter eftersträvar, är det största hotet mot en hållbar utveckling för mänskligheten.

Vare sig vi vet det eller inte, befinner vi oss i en kapplöpning för att skapa en teknisk hypercivilisation som kan rädda vår existens innan det är för sent. Om de nämnda hoten verkar alltför avlägsa, osannolika, eller för fantastiska för att tillhöra den verklighet vi orkar greppa, låt dem då tjäna som substitut för det mycket större antal, mer omedelbart trängande, problem vars lösningar också beror på snabba framsteg inom ekonomi, vetenskap och teknik .

Detta aktualiserar en andra kategori av hot som vi alla bär på. Egenhändigt skapade monster såsom gruppidentitet, girighet, prestige och maktbegär tillsammans med deras förtäckta avkomma, självorganiserande kollektiva villfarelser som vi alla lider av och förväxlar med verkligheten. Dessa har bl.a. hämmat mänsklighetens utveckling i årtusenden i form av olika vidskepliga föreställningar. För att undvika självförvållade misslyckanden i närtid, måste vi kartlägga och behärska dessa monster och dynamiken genom vilken de genererar kollektiva felslut i våra samhällen.

Global samverkan inom vetenskaplig problemlösning är det effektivaste systemet för produktion av kunskap som världen någonsin skådat. Det systemet öppnar för en utveckling av den hypercivilisation vi måste åstadkomma för att nå hållbarhet. Men det hotfulla är att våra kollektiva vetenskapliga projekt ofta i stället gör oss till idioter.

Intuitivt förväntar vi oss att ju smartare folk är, ju felfriare modeller för förståelse av verkligheten kan skapas. Mot denna bakgrund, borde intellektuella eliter därför ha korrektare uppfattningar och borde därför kunna styra samhället med överlägsen precision. Idealbilden av vetenskapen är att den bidrar till att förbättra tillförlitligheten i det vi tror på. Men allt för ofta är det inte så. Vi kan emellertid inse när denna analys går snett, om vi betänker alla de faktorer som ingår i skapandet av en sammanhållen uppfattning.

Vi tar för givet att alla faktorer som styr vår uppfattning är koordinerade med verkligheten, så att när våra handlingar bygger på denna uppfattning, så lyckas de. Ju oftare våra uppfattningar testas mot verkliga observationer, desto oftare tränger korrekta föreställningar undan de felaktiga (t.ex. genom feedback från försök, tekniska tester, marknader och naturliga urval).

Det finns dock en annan typ av faktorer bakom en uppfattning som påverkar om vi medvetet eller omedvetet kommer att anamma den, nämligen den sociala belöningen för att harmonisera eller inte med andras övertygelser (Sokrates avrättning för att inte erkänna gudarna staden erkänner). Vårt sinne är utformat för att balansera mellan att vara i harmoni med verkligheten och med andra människor i vår grupp. Ju större satsningar på social samordning, ju mer sällan testas våra föreställningar mot verkligheten precis som inom klimatpolitiken. Ta exemplet med IPCC:s klimatmodeller som till 97% avviker från faktiska observationer. Resultatet blir att sociala krav bestämmer övertygelsen och gruppens fixering vid en bestämd tro blir dominerande. Följden av detta blir att fysik och chip design kommer att ha en hög grad av harmoni med verkligheten, medan samhällsvetenskap och klimatologi kommer att ha mindre. 

Eftersom intellektuella lever i täta nätverk av egenvalda grupper vars medlemmars prestige är sammanlänkad i olika skrån, så inkuberar man otaliga självförvållade villfarelser med skadliga effekter. Det tydligaste exemplet på detta är klimatfrågan där den akademiska världen i flera decennier framhärdat i uppfattningen att den stigande koldioxidhalten är ett hot mot ekosystemets hållbarhet. Alla observationer av verkligheten visar dock att det är tvärt om. En ytterst måttlig uppvärmning, markant ökad växtlighet och minskad känslighet för torka har förstärkt ekosystemets hållbarhet. De som ifrågasatt villfarelsen är nästan undantagslöst intellektuella som gått i pension och som därför inte betalar ett lika högt socialt pris för att låta sina uppfattningar utgå ifrån verklighetens observationer.

Vetenskaplig slutledning kan röra sig med ljusets hastighet när man bara behöver ta hänsyn till logik och bevis. Vetenskaper rör sig dock som glaciärer när den typiska vetenskapsmannen som är beroende av anställning inom ett kollegialt nätverk, måste få en majoritet inom sitt skrå att erkänna grundläggande och pinsamma fel. 

För att få vetenskapen att regelmässigt röra sig snabbare – vilket är nyckelförutsättningen för att kunna lösa våra övriga problem – måste nästa generations vetenskapliga institutioner utformas för att bli mer motståndskraftiga mot självorganiserande kollektiva vanföreställningar som klimathypen. Vetenskapen måste basera på en bättre förståelse av vårt psyke.

Om vi inte lyckas brister livets såpbubbla innan vi hunnit skapa vår hållbara supercivilisation.

Detta inlägg bygger på en essä av antropologen John Tooby i boken: What should we be worried about?