Jag skrev häromdagen om historiens två största pseudovetenskapliga bedrägerier. Det om att naturliga fetter i maten skulle vara skadliga för vår hälsa och det om klimatlarmen till följd av våra koldioxidutsläpp.

Några av mina vänner har tagit upp detta med klimatlarmen med mig och menar att de förstår mitt vetenskapliga resonemang, men de förstår inte hur klimatlarmen kunnat växa sig så stora om de är falsklarm. Det bjuder helt enkelt emot att ta till sig, att några av våra främsta ledare i västvärlden medvetet skulle försöka föra oss bakom ljuset. Vi vill helt enkelt inte tro att man kan vara president i USA eller statsminister i Sverige och samtidigt ljuga för oss väljare i en så central fråga. Vi vill helt enkelt inte tro att det ligger någon sorts konspiration bakom allt detta, det måste helt enkelt finnas ett korn av sanning i det politikerna säger.

Jag tror inte heller att det rör sig om en konspiration i så måtto att några mäktiga personer slutit sig samman och lagt upp en plan för att genomföra det stora bedrägeriet. Jag tror snarast det rört sig om en händelsekedja som i flera steg fått den politiska utvecklingen i västvärlden att helt spåra ur. För detta rör sig bara om västvärlden, resten av världen deltar bara för att se vilken nytta de kan dra för egen del, av att vi i väst har gått totalt vilse.

Den första händelsen i den här kedjan är när efterkrigstidens enorma och positiva utvecklingsoptimism drabbades av ångest i skiftet från 60- till 70-tal. År 1968 publicerade en av vår tids största dysterkvistar Paul R. Ehrlich sin bok The Population Bomb som väckte till liv det gamla malthusianska spöket från förrförra sekelskiftet. Redan 1798 hade Malthus larmat om att jordens resurser var begränsade och att vi förr eller senare slår huvudet i resurstaket. Nu skulle det ske trodde Ehrlich och förutspådde svår hungersnöd i självaste Europa inom ett drygt decennium. Miljontals européer skulle duka under redan under 80-talet.

Redan fyra år efter Ehrlich dök spöket upp igen, när Romklubben publicerade sin malthusianska skrift Limits to Growth. Enligt denna skrift stod vi inför snar brist på en lång rad viktiga mineraler som var livsnödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Allvarligast av allt var att den billiga och lätt tillgängliga energin i form av olja skulle obönhörligen börja sina redan tjugo år senare – det som fick namnet Peak Oil. Dessa spöken fick en enorm genomslagskraft och utvecklingsoptimismen bröts och förbyttes i oro inför framtiden.

Larmen uppmärksammade både USA och Europa. Vi insåg att vårt stora ekonomiska försprång vilade på en mycket bräcklig grund. Den energi det byggde på måste vi i stor utsträckning importera, vilket gjorde oss ytterst sårbara vid den förestående bristsituationen. I samband med den första oljekrisen som började år 1973 lanserade således president Nixon Projekt Independence genom att deklarera att låt detta vara vårt nationella mål: Att i slutet av detta årtionde, år 1980, skall USA inte vara beroende av något annat land för försörjning med den energi vi behöver för att generera jobb, värma våra hem och hålla igång våra transporter.

Trots att det visat sig att de malthusianska dysterkvistarnas prognoser alla varit falsklarm, har den politiska kampanjen för att nå oberoende fortsatt i både USA och EU. Efter Nixon har alla amerikanska presidenter tagit olika högtidliga initiativ med målet att göra USA oberoende av energiimport. Alla har misslyckats ända tills nu.

Malthusianerna tog ny sats inför FN:s stora miljökonferens år 1992. Eftersom västvärlden misslyckats med sina försök att bli energioberoende var den näst bästa strategin att minska efterfrågetrycket på oljan genom att hitta ett sätt att mobilisera hela världen för minskad oljeanvändning. Inför FN-mötet lanserade Romklubben sin nya idé att för fram ett gemensamt hot som man kunde enas omkring. De skrev i en skrift att idén var att bl.a. skrämma med hot om global uppvärmning.

Allt kom att handla om att till varje pris, inklusive tillrättalagd vetenskap, få alla att dra åt samma håll, att minska resursanvändningen och då främst på den fossila energin. Västliga ledare lyckades mobilisera såväl akademiska ledare som alla ledande västliga media bakom denna gemensamma goda strävan. Med det goda bakomliggande syftet blev det fullt legitimt att gå till överdrifter och ljuga för att skrämma upp och engagera den allmänna opinionen.

Det finns inget farligare än att börja tumma på och töja på sanningen för att uppnå vad man tror är goda syften. Historien har upprepade gånger visat att man då släpper loss krafter och makter som inte går att tygla. Om det blir viktigt att förmedla skrämmande påståenden för att uppnå det goda, då blir det snart nödvändigt att tysta dem som ifrågasätter samma påståenden. Snart tappar de goda på detta sätt kontrollen över utvecklingen och öppnar portarna för åsiktsförtryck och ren desinformation. Där är vi idag.

Problemet för det västliga politiska ledarskapet är att de verkar ha glömt, varför de satte igång hela den här propagandakampanjen. De larm om brist på fossil energi som var utgångspunkten, visade sig var falsklarm. Det finns fossil energi så att det räcker i flera århundraden och därtill visar sig dessa resurser vara jämnare fördelade över jorden än vad man tidigare trott. USA har snart nått Nixons mål från år 1973, dock inte p.g.a. något politiskt beslut, utan p.g.a. mänsklig kreativitet och uppfinningsrikedom. Det har blottat ofantliga resurser som inte tidigare anats och malthusianerna får som vanligt fel.

Det är beklämmande att bevittna hur president Obama som en sorts modern Don Quijote tillsamman med sin väpnare John Holdren (f.ö. nära kompis med dysterkvisten Ehrlich) fortsätter skrämselkampanjen med sin U.S. National Climate Assessment Report, som jag skrev om igår, trots att ursprungssyftet med att starta den redan har uppfyllts. Klimatlarmen har tappat kontakten med såväl sin upprinnelse som med verkligheten. Desinformationen bara rullar vidare med automatik och undergräver hela den västliga demokratin eftersom man systematisk tystar alla som säger hur det verkligen förhåller sig.

Med klimatet är det ingen fara, det blev angenäma 0,74 grader varmare under 1900-talet och vädret ligger kvar inom gränserna för sin normala variabilitet. Den goda värmen och de 0,1 promillena mer koldioxid gör att det växer bättre, så Ehrich och Malthus får bara mer fel för var dag som går. Det finns all anledning att känna framtidsoptimism, om det inte vore för den annalkande rödgröna despotin som tack vara falsklarmen hotar runt hörnet.