Antropocene

Vetenskapssamhällets roll som intressent i klimatfrågan blev pinsamt avslöjad den gångna veckan, när Copernicus Publications abrupt beslutade att lägga ner sin vetenskapliga tidskrift Pattern Recognition in Physics. Orsaken var att tidskriftens redaktion publicerat en IPCC-kritisk artikel med rubriken: General conclusions regarding the planetary–solar–terrestrial interaction, författad av en lång rad framstående forskare.  Detta gjorde förlaget trots sin stolta policydeklaration att vetenskaplig dispyt är kontroversiell och skall tillåta motsatta åsikter som sedan kan diskuteras inom vetenskapssamhället. Tydligen gäller den stolta deklarationen inte IPCC:s dogmer.

En viktig milstolpe i vetenskapssamhällets förhållande till makten var Margaret Thatchers tal till brittiska Royal Society år 1988. Hon hade en klar men kortsiktig politisk agenda och behövde argument för att knäcka det besvärliga kolarbetarfacket och bygga mer kärnkraft. För akademin var det ingen tvekan om vad hon förväntade sig av dem. Utan att konsultera sina ledamöter beslutade ledningen för akademin senare att ta ställning för den alarmistiska linjen i klimatdebatten. De administrativa ledningarna för en rad vetenskapliga akademier i hela västvärlden följde Royal Society’s exempel, ingen konsulterade dock sina medlemmar. En sådan konsultation hade ju kunnat sluta i att man tvingats inta en mer återhållsam hållning till larmen och därmed komma att genera den politiska klass man blivit allt mer beroende av.

Efter vetenskapsbyråkratins uppslutning bakom klimatalarmismen och AGW-hypotesen, blev det nästan omöjligt för riktiga forskare att få anslag för att kunna pröva någon avvikande hypotes. De få som stack ut hakan och t.ex. hävdade att solaktiviteten kunde vara en starkt klimatdrivande faktor blev snabbt utfrysta och hånade. Forskare utan särskilt imponerande meriter som lovade att forska om antropogen klimatpåverkan bade dock i skattepengar.

Ledningen för den svenska Ingenjörsvetenskapsakademin IVA, där jag själv är ledamot, ställde in sig i ledet och gjorde klimatlarmen till en huvudfråga. Vi ledamöter var fullständigt avhängda, ställningstagandet gjordes av akademins presidium och VD. Den nära relationen mellan VD och alarmistiska Tällberg Foundation var också tydlig. Vi ledamöter protesterade över att inte ha fått diskutera ställningstagandet och krävde att man skulle hålla ett akademimöte om klimatfrågan. Ledningen gjorde sitt yttersta för att förhindra en diskussion eftersom man fruktade ett svidande nederlag. Man var även rädd att en öppen debatt skulle kunna genera regeringen inför valet år 2010. När ledningen till slut efter valet gav efter, ordnades ett seminarium med bara föredragshållare som trodde på AGW-hypotesen. Inga inlägg eller frågor från ledamöterna tilläts vid seminariet. Vi fick enbart sända in skriftliga frågor i förväg, detta i en vetenskaplig akademi vars syfte är fritt vetenskapligt meningsutbyte?

Till skillnad från IVA så var det högre i tak på Vetenskapsakademin KVA. Detta mycket tack vare KVA-ledamoten professor Lennart Bengtsson, en av klimatforskningens förgrundsgestalter. Han ansluter visserligen till den skola som menar att det till en större del ligger antropogena faktorer bakom uppvärmningen under 1900-talets andra hälft, men han stödjer inte de forskare som ställer upp på den alarmistiska sidan och hävdar att den antropogena påverkan kommer att leda till en klimatkatastrof inom de närmaste hundra åren.

De västerländska akademiernas ledningars ställningstagande för klimatlarmen bidrog i flera år till den politiska tron att det rådde konsensus om uppvärmningens orsaker i den vetenskapliga världen. Det har det aldrig gjort. De undersökningar som gjorts har bara frågat forskare om man tror människan påverkar klimatet, vilket ju varje naturveteskapligt bildad person lätt inser. Hade man däremot frågat forskarna om de tror på en mänskligt orsakad global uppvärmning på över 4 ^oC under 2000-talet då hade nog mindre än 10 % svarat ja.

Förklaringen till akademibyråkraternas ställningstagande står nog att finna i ett ökande ekonomiskt beroende av statligt stöd och den allt hårdare politiska styrningen av forskningen runt om i världen. Borta är den från stat och kyrka fristående naturvetenskapliga forskning som uppstod i Upplysningens kölvatten. Den ledde till en rad stora genombrott och en totalt förändrad världsbild. Borta är även den naturliga auktoritet som en gång en professor hade. Med den kraftigt ökade tillgången på information för alla och de allt vanligare politiska professorsutnämningarna får professorer finna sig i att bli ifrågasatta av autodidakter och andra som anser sig veta bättre.

Idag domineras forskningssamhället av forskare som surrats vid masten av den politiska makten, t.ex. genom politiskt styrda programorgan och famösa uttalanden som Obamas science is settled! Forskarna förväntas att till varje pris försvara förlegade och motbevisade vetenskapliga hypoteser som politiken är byggd på. Bakom politikerna står mycket starka ekonomiska intressen med några av världens största industrier som vuxit sig stora på den förda politiken. Det här förklarar varför den vetenskapliga utvecklingen avstannat på viktiga områden trots kraftigt ökade resurser. Det började med Stalin och Lysenkos hypotes som kostade tiotals miljoner liv. Det har sedan fortsatt med bl.a. hypoteserna om att mättat fett är farligt för människors hälsa och att vi är på väg att orsaka en global klimatkatastrof. Politiker hatar sökande forskare som hela tiden testar och omprövar gamla hypoteser, man vill helst se konsensus, att vetenskapen är ett fast fundament som man kan ta rygg på. Politikens strävan efter konsensus går helt emot forskningens innersta själ och förkväver därför vetenskapen. Nya förklaringsmodeller utgör alltid ett hot mot den politiska yrkeskårens maktutövning och prestige, men de är nödvändiga för att föra vetandet framåt.

Forskare måste kunna öppet ifrågasätta alla vetenskapliga hypoteser utan att bli hånade och utsvälta.