Anthropocene

Tillgänglig forskning tyder på att äldre människor med måttligt förhöjt kolesterol mår bättre och lever längre än de med lågt. Trots detta sätter svenska läkare ofta in statiner hos människor ända upp över 90-årsåldern. De ofta svåra biverkningarna som förstör livskvaliteten skylls på normalt åldrande, trots att åldringarna snabbt tillfrisknar om de vågar trotsa doktorn och sätta ut statinerna. Jag har på nära håll följt människor som hamnat i sjukvårdens klor och som i stället för att bli friska bryts ner steg för steg och bara blir sjukare. Under åren har jag följt en rad vänner och anhöriga som drabbats av våra numer allt vanligare metabola sjukdomstillstånd som hypertoni, diabetes, ateroskleros, Alzheimer, cancer m.m. och som behandlas med ett batteri av kemiska preparat utan att bli särskilt friska. Sådana här exempel har fått mig att fundera på vilka intressen det är som styr sjukvården?

Makten över vården ligger i händerna på naturvetenskapligt obildade yrkespolitiker som inte förstår medicinsk vetenskap. Eftersom vården tar i anspråk en mycket stor del av samhällets ekonomiska resurser ägnar sig dessa politiker åt ständig kostnadsjakt. Resultatet har blivit att sjukvården organiseras efter löpande bandet principen, med en specialisering som drivs så långt, att det blir nästan omöjligt att få träffa en erfaren läkare som klarar av att bedöma en hel människa. En kroppsdel åt gången hanteras som om det vore en del på en bil, utan någon helhetssyn värd namnet. Detta är speciellt olyckligt mot bakgrund av den växande metabola multisjukligheten. Varje diagnos behandlas separat med sina mediciner. Sällan har man tid att gå till botten med bakomliggande livsstilsfaktorer som nästan alltid är orsaken till sjukligheten. På det här sättet botas inte patienterna utan de ställs på ett batteri av preparat som bara angriper de olika symptomen. Det orsakar övermedicinering och inblandade läkare saknar oftast överblick över hur preparaten interagerar. Inte sällan leder detta till att patienterna bryts ner och blir sjukare i stället för friskare.

Ser man till den medicinska forskningen så har Big Pharmas roll ökat kraftigt under de senaste decennierna. Affärsidén att ta fram botemedel mot sjukdomar har i stort sett övergivits. Man har funnit att om man botar de sjuka, så behöver de ju inte industrins preparat längre. Då är det betydligt intressantare att ta fram preparat som främst behandlar sjukdomssymptom och som den sjuka måste inta resten av livet. Denna nya affärsidé passar perfekt ihop med politikernas löpande band som visat sig vara industrins perfekta storm. Här kan man säkert finna en delförklaring till den svaga utvecklingen av nya antibiotika mot resistenta bakteriestammar. Kanske är det även en förklaring till, att industrins HIV-forskning bara genererat bromsmediciner för livslångt bruk i stället för ett vaccin mot viruset.

Big Pharmas nya affärsidé har varit osannolikt framgångsrik och industrin har expanderat kraftigt med otroligt stora vinster. Detta har gett industrin stor makt över den medicinska forskningen och det har dragit till sig större delen av forskaretablissemanget. På det här sättet har forskningen infiltrerats och delvis korrumperats av industrins intressen och många av våra ledande forskare har blivit beroende av industrin. Eftersom dessa forskare också är viktiga opinionsbildare och lärare inom vården, har industrin indirekt skaffat sig stor makt över hur sjukvården bedrivs.

Det är symtomatiskt att dagens läkare nästan helt saknar utbildning i naturmedicin och de samband mellan kost och hälsa som tidigare varit kända. Vi hittar här förklaringar till att forskningsresultat från tidigt 1900-tal om livsstilsfaktorer bakom olika sjukdomar har sopats under mattan. Ta bara diabetes som exempel. I min barndom kallades det sockersjuka eftersom man visste att socker och andra kolhydrater var orsaken till sjukdomen. Ett annat exempel är hypotesen om att naturligt fet mat skulle vara ohälsosamt och att kolesterol skulle vara orsaken till ateroskleros. Den myten hålls av någon anledning vid liv trots att nästan alla vetenskapliga studier motsäger den. Attityden från ledande forskare med band till industrin är att folk skall leva som de vill och äta ”vettig” kost och blir de sjuka så finns det mediciner. Det är bara att titta på den socker- och kolhydratstinna mat som serveras patienter på våra sjukhus och som bara gör dem sjukare. Vad som sägs vara bra kost styrs av politiska bindningar och enorma ekonomiska intressen inom såväl läkemedels- som livsmedelsindustrin. Äldre forskning visar att dagens officiella råd om ”vettig” kost snarast är orsaken bakom epidemin av metabol sjuklighet som drabbat världen.

När jag i andra sammanhang har pekat på bristerna i dagens etablerade kostråd har jag av en framstående läkare bemötts med argument som att jag ”är senil eller förvirrad eller bara en grinig gubbe som anser sig ha rätt att hantera fakta hur som helst och ljuga friskt”. Han hade dock inte en enda invändning i sak att redovisa. Att ställa en sådan diagnos på en person som man aldrig träffat, ger en skrämmande inblick i den läkarens olämplighet för yrket. Vi har även nyligen på DN-debatt bevittnat hur Stefan Rössner, landets mest kända ”fetmaprofessor”, slängt omkring sig nonchalanta och nedsättande omdömen om andra läkare som återknutit till tidigare forskningsrön för att förklara den sjuklighet, som Rössner under en lång karriär inte lyckats bemästra. När jag som huvudman i Hjärt-Lungfonden motionerade om att man borde satsa på oberoende forskning rörande sambanden kost-hälsa, så avvisades det av styrelsen med motivet att ”det skulle skada fondens anseende”. De glömde dock att skriva ut i motiveringen att det var anseendet hos Big Pharma som åsyftades.

Trots kompakt motstånd från en stor del av det medicinska etablissemanget finns det en lång rad läkare med integritet som tar sitt yrke på stort allvar och söker både nya och gamla vägar för att bota sina patienter. De bemöts ofta med hån av vissa kollegor och utses till ”årets förvillare”. Det är faktiskt dags för sjukvårdspolitiker och sjukvårdsetablissemang att börja rannsaka sig själva och försöka återupprätta det förtroende som är på god väg att gå förlorat.