Anthropocene

Strax före Jul var jag på ett Engelsberg-seminarium om integritet arrangerat av Axess. Historieprofessorn Dick Harrison höll där ett intressant fördrag där han drog en historisk parallell rörande vår syn på auktoriteter. Han pekade på att i vår tid har kunskapsmonopolet upplösts och finns inte längre någonstans, det har blivit en sport att ifrågasätta auktoriteter. Professorer som tidigare i historien varit självklara auktoriteter är inte det längre, de betraktas allt mer som tyckare bland övriga tyckare och åsikter blir lätt jämställda med kunskap. Harrison menade att vi har öppnat vår värld för en salig blandning av allsköns dumheter och klokskap.

Självklart är dagens respektlösa debatt som möjliggjorts av nätforum som detta, jobbig för många professorer och andra auktoriteter som blir ifrågasatta trots att de tycker att de borde behandlas med respekt. Ett exempel på detta är den infekterade debatten om kost och hälsa där en lång rad professorers uppfattningar blivit ifrågasatta av skickligare kollegor och olika autodidakter. Den 8 december ropade t.ex. professorn Stefan Rössner på hjälp på DN-debatt under rubriken "Vi måste ta en paus i den meningslösa kostdebatten".  Efter att en hel yrkeskarriär drivit tesen att sambandet mellan kost och fetma är en simpel energibalans, där varje kalori har samma effekt på människors hälsa, antingen den kommer från ett geléhallon eller en klick smör, är dagens ökande insikt om kolhydraternas betydelse för metabol sjuklighet till stort besvär för honom och en rad andra kollegor. Deras livsverk är på väg att rämna.

I sin desperation över att få auktoriteten ifrågasatt faller dessa professorer tillbaka på att stödja sig på hur många vetenskapliga artiklar de skrivit under i jämförelse med sina belackare. Vi ser även hur klimatlarmande professorer visar precis samma mönster som Rössner i sitt sätt att försvara sin auktoritet. Självklart bevisar inte antalet artiklar någonting. Så här har det sett ut vid varje paradigmskifte inom vetenskapen. Att kvantmekaniken och relativitetsteorin föregåtts av tusentals vetenskapliga skrifter baserade på Newtonsk mekanik, kunde inte hindra det paradigmskiftet.

Men professorers auktoritet undermineras inte bara av de möjligheter som nätet erbjuder personer utanför vetenskapens slutna cirklar att ifrågasätta deras hypoteser på det sätt som sker inom kost- och klimatdebatten. Ett mångfalt allvarligare fenomen är den snabbt ökande politiseringen av forskningen. De enorma och betydelsefulla framstegen inom naturvetenskaperna under de senaste hundra åren har gett vetenskap hög status, något som den politiska eliten sett en möjlighet att utnyttja. Man har funnit att det varit lättare att driva igenom sin politik om man kunnat hänvisa till vetenskaplig auktoritet.

Den ordning med oberoende och oavsättliga professorer som etablerades efter Upplysningstidens frigörande av universiteten från kyrkan visade sig stå i vägen för politiken. Så den politiska klassen har insett att för att kunna utnyttja professorernas auktoritet måste dessa kunna styras politiskt. Detta har man åstadkommit genom ett antal åtgärder. Dels har man tagit kontrollen över forskningspengarna genom att inrätta politiskt styrda programorgan och forskningsinstitut, dels har professorernas starka ställning inom fakulteterna försvagats och dels har man gett vetenskaplig status till politisk opinionsbildning och till politiska opinionsbildare.

Ett exempel på vad jag menar är tidigare miljöministern Birgitta Dahls inrättande av det politiskt styrda institutet Stockholm Environment Institute (SEI)år 1989. Chef för institutet under åtta år var miljöalarmisten och agronomen Johan Rockström. SEI har under åren producerat en lång rad politiskt beställda rapporter som sedan använts för att motivera politiska beslut. Självklart har man levererat de slutsatser som man vetat att politikerna som beviljar anslagen ville ha. Rockström erkänns av det politiska och mediala etablissemanget som landets ledande klimatexpert trots att han i stort sett saknar vetenskapliga meriter på det området. Man bortser från att det finns en rad betydligt mer meriterade professorer, men deras integritet gör dem ointressanta för såväl politik som media.

Jag har egen erfarenhet av hur det fungerar. När jag på 90-talet var ordförande i miljöorganisationen Det Naturliga Stegets miljöinstitut, fick jag frågan av en politiker om jag var intresserad av en professur inom miljövetenskap trots att jag saknade formella meriter. Det var lätt att inse varför detta skulle vara politiskt intressant. På liknande sätt har vår politiska elit tilldelat en massa politiska opinionsbildare som de gillar professorstitlar där det i stort sett saknas vetenskapliga meriter.

Så svaret på rubrikens fråga är: Nej man kan inte lita på en professor bara för att vederbörande tilldelats den titeln. Vi måste besvära oss att noga granska de personer som vill att vi skall respektera deras auktoritet och se om de har integritet och äger den kompetens de ger sken av.